Antligen! Finally!

Antligen! Antligen kanslan av att aventyret borjat!(Everest va en utmaning). Nu har den indiska fargglada och skakiga farden gatt av stapeln! Vi lamnar varat hotell I Pokhara runt halv fyra pa eftermiddagen med Indien I siktet. Eller till en borjan med Kararibita. En hala som gransar till det efterlangtade Indien. Det skulle komma att bli den langsta bussresan I mitt liv. Dock forhallandevis smartfri (inte for  knana men I det stora hela). Bussen va en fargglad och utsmyckad sak pa fyra hjul. Kollort belysning och tranga saten. Forsaljare utanfor fonstrerna som ville forse en med chips, vatten och “good quality orange”. Tiggare som aldrig verkade forlora hoppet om att resenarerna pa den har bussen skulle skanka dem dagsbudgeten, och om inte dessa sa dem pa nasta buss. Plotsligt satts bussmotorn igang. Ett sorl drar genom bussen I ett par sekunder och sedan bar det av. Vi lutar oss alla bakat och raknar pa hur manga timmar vi bor halla oss vakna innan vi med dygnsryttmen I behall kan somna. Tva timmar gar innan forsta microstoppet (bussen stannar inte men folk hoppar pa anda). Pa stiger en kille I tjugofemarsaldern utrustad med portabel stereoanlaggning. Och I och med honom ett antal planerade timmars somn. Val utrustad delar jag ut oronproppar till mina svenska medresenarer tackar och bockar. Klockan blir sju och de tar dags for ett middagsstop. Nagot omellettaktigt tillhandaholls for motsvarande 1,50kr. Upp I bussen igen. Vidstrackta landskap utanfor sprang forbi, det ena vackrare an det andra. Handmalad reklam pa byggnaderna, “Mayos – instant noodles”, “Playboy – Your drink when you need it” och min favorit “SHAKA LAKA –BOOM”. Svart att sova, det gor ingenting. Valium erbjuds pa bussen. Men for varje hjalp man fick att somna (oronproppar, medicin, ogonbindel) va det nagonting som satte krokben for en. Ungen bakom drommer mardrommar, farbrorn tva saten fram gor tvaan I byxan och dammen som tuggat tobak hela resan kraks saklart till slut. Allting gott slutet gott. Efter manga gupp och hastiga inbromsningar kommer vi 15 h senare till Indiska gransen.

Val dar ska det visa sig att ta sig over inte ar nagra problem, men hur man SKA gora de tar valdigt difust. Nar vi akt fram och tillbaka over gransen 2 ggr har vi I alla fall fatt alla stamplar och betalat alla mutor och avgifter som skulle betalts I ovissheten om deras excistens.

Skont. Hitta en jeep. Pruta ned priset. Lyckas. Skont. Farden… mindre skon! 6 h, alla fyra I bakre baksatet. Daliga vagar. Pengarna som antagligen skulle gatt till reparationer maste ligga och trycka I nagon politikers ficka. Illamaende sprider sig I bilen. Sista timmarna blir pafrestande. Alla vill sitta fram. Ingen vill byta plats. Utom vi. Vi som sitter I det bakre baksatet. Antligen frame. Skont. Fast nu lurar chaufforen oss pa pengar. Vi gar med pa att bli lurade. Det handlar om 20 kronor. Oskont I alla fall.

Antligen! Antligen I Inden! Darjeeling halsar oss valkomna men stanger dock sina dorrar klockan sju pa kvallen. Internetcafet jag sitter pa nu ar det anda stallet I hela staden som ar oppet. Nu vill agar stanga har ocksa. Tjugo minuter tidigt a allt. Han forklarar att “finally! Finally I get to go to bed!”