Snabbspola framat, pausa, play, snabbspola frtamat, snabbspola bakat, pause, play osv.

Vet knappt hur jag ska beskriva alla upplevelser utan att borja med ett utropstecken. Sa mycket pa samma gang att man dessutom inte vet I vilken ande man ska borja. Manniskorna, pulsen kring tagstationerna, farger, dofter och lukter, utsmyckade kvinnor, alder man I kostymer som inte kan ha tvattats pa dagar, veckor eller manader (kanske har dem burit samma byxor, skjortor och vaster I fem, tio ar. Vem vet. De tar I alla fall vad en del av sager).      Eller ska man borja med djuren; honor och kycklingar I hundratal delar alldelles for sma burar. I en bok vi last I borjan av resan (White tiger) liknar forfattaren dessa burar dess inneboende (beteende och kamp for sina liv) vid Indien och dess invanare. Han syftar framfor allt pa klasskampen och hur svart (nastan omojligt) de tar att ta sig upp ur slummen och na nagon slags framgang trots “alla mojligheter” som en befolkning I Indiens storlek erbjuder. Och nar man talar om slummen och kast ar det svart att inte tanka pa alla fattiga. Barn, smutsiga halvnakna utan minsta hopp for mer an mat for dagen. Kvinnor som lanar andras bebisar for att locka till sig mer sympati. Ber en om pengar till mjolk for barnet. Ibland att man ska kopa mjolken at dem. Det sags dock att ger man dem mjolk I obrytna forpackningar vaxlar dem in den mot pengar som sedan gar till lim eller hasch.hur manga har man inte stott pa utan ben eller en arm som detta till trots Kampar for att overleva vardagen. Sa manga platser, manniskor och fenomen att borja med, att ha som huvudstory, att avsluta med. Sa otroligt svart, om inte omojligt att aterge pa det satt man onskar I stunderna intrycken slar en I huvudet, strommar in, trycker sig inpa med obehag och njutning. Inden ar utan tvekan en plats man besoka for att ens ha en chans att forsta sig pa dess kultur och dess invanare.

Precis sa krokigt som det har inlagget har vara upplevelser varit.

Snabbspola framat, pausa, play, snabbspola frtamat, snabbspola bakat, pause, play osv.

Pics!

Antligen! Finally!

Antligen! Antligen kanslan av att aventyret borjat!(Everest va en utmaning). Nu har den indiska fargglada och skakiga farden gatt av stapeln! Vi lamnar varat hotell I Pokhara runt halv fyra pa eftermiddagen med Indien I siktet. Eller till en borjan med Kararibita. En hala som gransar till det efterlangtade Indien. Det skulle komma att bli den langsta bussresan I mitt liv. Dock forhallandevis smartfri (inte for  knana men I det stora hela). Bussen va en fargglad och utsmyckad sak pa fyra hjul. Kollort belysning och tranga saten. Forsaljare utanfor fonstrerna som ville forse en med chips, vatten och “good quality orange”. Tiggare som aldrig verkade forlora hoppet om att resenarerna pa den har bussen skulle skanka dem dagsbudgeten, och om inte dessa sa dem pa nasta buss. Plotsligt satts bussmotorn igang. Ett sorl drar genom bussen I ett par sekunder och sedan bar det av. Vi lutar oss alla bakat och raknar pa hur manga timmar vi bor halla oss vakna innan vi med dygnsryttmen I behall kan somna. Tva timmar gar innan forsta microstoppet (bussen stannar inte men folk hoppar pa anda). Pa stiger en kille I tjugofemarsaldern utrustad med portabel stereoanlaggning. Och I och med honom ett antal planerade timmars somn. Val utrustad delar jag ut oronproppar till mina svenska medresenarer tackar och bockar. Klockan blir sju och de tar dags for ett middagsstop. Nagot omellettaktigt tillhandaholls for motsvarande 1,50kr. Upp I bussen igen. Vidstrackta landskap utanfor sprang forbi, det ena vackrare an det andra. Handmalad reklam pa byggnaderna, “Mayos – instant noodles”, “Playboy – Your drink when you need it” och min favorit “SHAKA LAKA –BOOM”. Svart att sova, det gor ingenting. Valium erbjuds pa bussen. Men for varje hjalp man fick att somna (oronproppar, medicin, ogonbindel) va det nagonting som satte krokben for en. Ungen bakom drommer mardrommar, farbrorn tva saten fram gor tvaan I byxan och dammen som tuggat tobak hela resan kraks saklart till slut. Allting gott slutet gott. Efter manga gupp och hastiga inbromsningar kommer vi 15 h senare till Indiska gransen.

Val dar ska det visa sig att ta sig over inte ar nagra problem, men hur man SKA gora de tar valdigt difust. Nar vi akt fram och tillbaka over gransen 2 ggr har vi I alla fall fatt alla stamplar och betalat alla mutor och avgifter som skulle betalts I ovissheten om deras excistens.

Skont. Hitta en jeep. Pruta ned priset. Lyckas. Skont. Farden… mindre skon! 6 h, alla fyra I bakre baksatet. Daliga vagar. Pengarna som antagligen skulle gatt till reparationer maste ligga och trycka I nagon politikers ficka. Illamaende sprider sig I bilen. Sista timmarna blir pafrestande. Alla vill sitta fram. Ingen vill byta plats. Utom vi. Vi som sitter I det bakre baksatet. Antligen frame. Skont. Fast nu lurar chaufforen oss pa pengar. Vi gar med pa att bli lurade. Det handlar om 20 kronor. Oskont I alla fall.

Antligen! Antligen I Inden! Darjeeling halsar oss valkomna men stanger dock sina dorrar klockan sju pa kvallen. Internetcafet jag sitter pa nu ar det anda stallet I hela staden som ar oppet. Nu vill agar stanga har ocksa. Tjugo minuter tidigt a allt. Han forklarar att “finally! Finally I get to go to bed!”

There's no reason to make fun of the poor people on the streets.

Efter tre tuffa vandringsveckor kom vi for nagra dagar sedan tillbaka till Kathmandu.

Resan dit var dock inte helt smartfri da vi var tvungna att flyga fran en av varldens farligaste flyplatser, Lukla airport. Efter en 30 min resa som kandes mer som bergochdalbana an flyg var vi dock vid liv och framme i Kathmandu.

Direkt efter att vi fatt vart bagage tog vi tillsammans med nagra amerikanska vanner en taxi till KFC for att antligen avnjuta en matratt innehallandes kott och massa onyttigheter. Passande nog var det aven Thanks Giving sa vi firade riktigt ordentligt!

Vi fortsatte kvallen med en del ol och efterfoljande casionovistelse (vi har nu varit dar tre kvallar i rad och ligger for tillfallet 30 000 rupees plus.)

Igar hoppade vi pa en buss och sju guppiga timmar senare var vi framme i den oerhort vackra staden Pokhara i norra Nepal. Det ar valdigt lugnt och fridfullt har, precis det vi behover efter senaste veckornas aventyr!

Idag hyrde vi en bat och paddlade ut pa sjon som ligger precis runt hornet fran dar vi bor. Dar lag vi och guppade ett tag och bara njot av hur bra livet kan vara ibland nar man ar pa underbara platser med trevliga vanner.

Vi har aven hunnit boka var resa till gransen mot Indien om tva dagar. 15 timmar i en lokal buss kommer bli en intressant upplevelse.

Nu ar det dags for middag och sen en till casinorunda!

/B

Jag ar ny har, sa det sa

Kathmandu Nepal.

Efter en somnlos flygresa pa 20 timmar nadde jag antligen fram till den beryktade kahtmaudalen. Den sista flygresan bjod pa en hapnadsvackande utsikt av sallan skadat slag, da vi flog over floder och risterasser. Men den vykortslika bilden jag dittills fatt Andrade sig drastiskt sa fort jag blivit mott av grabbarna pa flygplatsen, och inkastad I var taxibil i skokartongsformat. Efter att ha varit I beryktade trafikinfernon som ho chi minh och Bangkok, kan jag arligt saga att detta tar priset. Men inget fel I det! Tvartom! Ju langre fran den svenska ordningen jag kommer desto mer verkar jag markligt nog trivas.

Hugo larde jag kanna bra nar vi var nere I saalbach, osterikiska alperna. Forutom att han ar en riktigt duktig skidakare upptackte jag att det ar en person som ar perfekt att resa med. Rolig och spontan, och ett valutvecklat ordningssinne!

  Noah har jag hunnit vara bade I Israel o berlin med och ar verkligen ett beprovat resekort. Hans humor ar nog det jag verkligen uppskattar mest med honom, och kan verkligen fa mig att skratta I dom mest sjuka situationer.  

Benjamin gor enligt mig det nymyntade uttrycket ‘enabler’. Han har som vi alla vet en otrolig social formaga, och ar aldrig blyg for att ta for sig. Det leder alltid till nya spannande moten, och tar oss standigt framot!

Hur jag ser pa mig sjalv ska jag lata vara osagt. Men jag ar overtygad o matt den har resan kommer kommer bli fantastisk.

Over and out ,

Spencer

Namche – Everest Base Camp och tillbaka

Efter att ha stannat en dag extra i sherpornas huvudstad Namche pagrund av att kartlasaren blivit sjuk sa begav sig vandringen uppat mot Base Camp! De tva forsta dagarna gick vi i moln och sikten var inte den basta (ungefar 50 m) vilket var lite synd da vi hade hort att det fanns en del berg att se i omgivningen... Den tredje dagen var en sa kallad acklimattiseringsdag da tanken var att vi skulle vanja oss vid hojden, vi var da pa 4200 m.o.h och lodgen vi bodde pa bjod pa varma handdukar innan middagen (!). Dar traffade vi tva amerikanare och en spanjor vi lart kanna i Namche. Alla tre ar otroligt skona och efter att antligen lart aven spanjoren hur man anvander en kortlek (de har namligen inte 8 och 9 i sin..) sa spenderades manga timmar till Chicago och Plump!
De tva kommande dagarna var otroligt korta pga att man inte ska stiga mer an 300 m per dag. Detta loste vi med sovmorgon och langa och skona luncher.
Nu borjade aven vadret bli kallt och pa natterna blev det -11 grader i rummen vi sov i. Nagot som inte gjorde det lattare var att pa hog hojd sa okar behovet av att sla en sjua vilket gjorde att iaf Noah snittade fyra ggr per natt (bra jobbat!). Hur som helst kom vi till slut till var slutdestination Gorak Shep dar vi kl 10 pa morgonen lamnade var packning for att antligen bege oss mot Base Camp. Efter 1,5 h var vi dar och jag maste saga att det var maktigare an man trott, man ser vagen upp mot toppen pa Everest vilket borjar med ett fett isparti att ta sig over. Sjalva Base Camp ar ute pa en glaciar vilket inte gjorde det helt latt att ga dit men efter tva veckors vandring var vara ben hardade och den mentala styrkan pa topp! Efter att ha kommit tillbaka till Gorak Shep var bade jag och Benjamin slutkorda och alla tre kande av hojden med huvudvark. Dock hade Noah fatt nagon outgrundlig energi som formodligen har nagot med hans mellannamn att gora sa han pillade i sig en Diamox (hojdsjukemedicin) och knatade ivag upp till Kala Patthar for att se solen ga ner over Everest. Imponerande! Jag och Benjamin tog det lite lugnare och gick upp morgonen efter. Kala Patthar ar resans hogsta punkt och mater hela 5550 m.o.h! Val dar ser man i princip hela Himalaya med Everest som hojdpunkt och jag maste saga att det var otroligt!
Efter att ha satt en grupp franska maratonlopare blev aven vi inspirerade och bestamde oss (an en gang) for att fort som fan ta oss nerat mot varmare breddgrader. Detta loste vi med att ta en tvadagars vandring pa 3 h. Sa nu efter ytterligare tva dagar ar vi tillbaka i Namche appelpajen man kan fa tag pa har har aldrig smakat battre!

Nagra som forkannar en hyllning ar alla otroliga barare som, vad det ser ut som, bar pa iaf 40 kg timme efter timme, upp och ner! Idag sag vi en rackare som bar runt pa tva 5 m langa ror som kanske var 40 cm i diameter och de ar verkligen inte lattmanovrerade.

Nagot annat man konstant stoter pa pa stigarna ar yakar som aven de bar pa otroliga mangder. Nar de passerar galler det att halla sig pa sakert avstand fran stupet och idag var det en stor yak som gjorde nagot slags utfall mot mig med sina horn men snabb som jag ar sa hann jag akta mig. Annars valdigt trevliga och fridfulla djur.

Aterkommer nasta gang med forstarkning i form av olle wemne!

Nu ar det dags for skypedate med min alskade flickvan!

 Base Camp

 Base Camp.

 Solen gar ner och lyser upp Everest.

 Kala Patar 5600m