Namche – Everest Base Camp och tillbaka

Efter att ha stannat en dag extra i sherpornas huvudstad Namche pagrund av att kartlasaren blivit sjuk sa begav sig vandringen uppat mot Base Camp! De tva forsta dagarna gick vi i moln och sikten var inte den basta (ungefar 50 m) vilket var lite synd da vi hade hort att det fanns en del berg att se i omgivningen... Den tredje dagen var en sa kallad acklimattiseringsdag da tanken var att vi skulle vanja oss vid hojden, vi var da pa 4200 m.o.h och lodgen vi bodde pa bjod pa varma handdukar innan middagen (!). Dar traffade vi tva amerikanare och en spanjor vi lart kanna i Namche. Alla tre ar otroligt skona och efter att antligen lart aven spanjoren hur man anvander en kortlek (de har namligen inte 8 och 9 i sin..) sa spenderades manga timmar till Chicago och Plump!
De tva kommande dagarna var otroligt korta pga att man inte ska stiga mer an 300 m per dag. Detta loste vi med sovmorgon och langa och skona luncher.
Nu borjade aven vadret bli kallt och pa natterna blev det -11 grader i rummen vi sov i. Nagot som inte gjorde det lattare var att pa hog hojd sa okar behovet av att sla en sjua vilket gjorde att iaf Noah snittade fyra ggr per natt (bra jobbat!). Hur som helst kom vi till slut till var slutdestination Gorak Shep dar vi kl 10 pa morgonen lamnade var packning for att antligen bege oss mot Base Camp. Efter 1,5 h var vi dar och jag maste saga att det var maktigare an man trott, man ser vagen upp mot toppen pa Everest vilket borjar med ett fett isparti att ta sig over. Sjalva Base Camp ar ute pa en glaciar vilket inte gjorde det helt latt att ga dit men efter tva veckors vandring var vara ben hardade och den mentala styrkan pa topp! Efter att ha kommit tillbaka till Gorak Shep var bade jag och Benjamin slutkorda och alla tre kande av hojden med huvudvark. Dock hade Noah fatt nagon outgrundlig energi som formodligen har nagot med hans mellannamn att gora sa han pillade i sig en Diamox (hojdsjukemedicin) och knatade ivag upp till Kala Patthar for att se solen ga ner over Everest. Imponerande! Jag och Benjamin tog det lite lugnare och gick upp morgonen efter. Kala Patthar ar resans hogsta punkt och mater hela 5550 m.o.h! Val dar ser man i princip hela Himalaya med Everest som hojdpunkt och jag maste saga att det var otroligt!
Efter att ha satt en grupp franska maratonlopare blev aven vi inspirerade och bestamde oss (an en gang) for att fort som fan ta oss nerat mot varmare breddgrader. Detta loste vi med att ta en tvadagars vandring pa 3 h. Sa nu efter ytterligare tva dagar ar vi tillbaka i Namche appelpajen man kan fa tag pa har har aldrig smakat battre!

Nagra som forkannar en hyllning ar alla otroliga barare som, vad det ser ut som, bar pa iaf 40 kg timme efter timme, upp och ner! Idag sag vi en rackare som bar runt pa tva 5 m langa ror som kanske var 40 cm i diameter och de ar verkligen inte lattmanovrerade.

Nagot annat man konstant stoter pa pa stigarna ar yakar som aven de bar pa otroliga mangder. Nar de passerar galler det att halla sig pa sakert avstand fran stupet och idag var det en stor yak som gjorde nagot slags utfall mot mig med sina horn men snabb som jag ar sa hann jag akta mig. Annars valdigt trevliga och fridfulla djur.

Aterkommer nasta gang med forstarkning i form av olle wemne!

Nu ar det dags for skypedate med min alskade flickvan!