Ojoj.  det är med blandade känslor jag skriver mitt första blogginlägg någonsin. Känns på något sätt inte riktigt kosher men vad gör man inte för att alla nära och kära ska kunna ta del av våra äventyr...

Nu är det nio timmar tills vi lyfter från Arlanda mot Nepal. Efter att ha planerat, fixat och donat i ett ett bra tag känns det faktiskt lite smått overkligt att vi snart kommer iväg på riktigt.

På den här fina sidan (mycket noga formgiven av yours truly) kommer ni kunna följa vår färd som börjar i Kathmandu. Tanken är att vi ska acklimatisera oss lite till allt nytt i några få dagar innan vi påbörjar den del som är största anledningen att vi åker till Nepal, Base Camp Everest-trekken.
23 dagar beräknar vi att det kommer ta för oss att stiga upp till 5600m och sedan ner igen. Känner fotvärken komma bara av att skriva om det...

Efter Kathmandu ska vi ta oss till Darjeeling i norra Indien och sedan vet vi faktiskt inte riktigt var vi hamnar förutom att vi vill se så mycket av Indien som möjligt. Det är det som ska bli så oerhört härligt med den här resan, i dagsläget är faktiskt det enda som är spikat och klart morgondagens flyg till Nepal.

Tänkte snabbt presentera mina resekamrater och berätta lite kort om varför de får åka med mig:

Vi börjar med Hugo. aka kartläsarn. För att spara lite pengar på guider etc. kändes det naturligt att låta den här sötnosen hänga på. Han läste ut Everestboken vi köpte på 5 dagar och sparade mig därmed många timmars icke-givande läsande. Hugo är även väldigt praktisk då han extraknäcker som meterolog och kommer med ständiga uppdateringar på hur vädret ser ut i konstiga bergsbyar jag inte kan stava till. Det negativa med Hugo (förutom hans högst tvivelaktiga lagtillhörighet) är att han är så oerhört varm som människa att det ibland blir lite väl mycket. I hotellreservationen för första natten i Kathmandu som han själv ordnat läste jag nyss att vi alla tre ska sova i en King-size bed. Hmmm....



Den tredje mosketören blev efter noga överväganden min hårigaste vän herr Sallmander. Trots att vår förra resa slutade med att han glömde våra pass och systemkamera på stranden har han fått förnyat reseförtroende, ska bli intressant att se om han lever upp till förväntningarna. Noah som efter en kort svacka på stureplansgruppen har hittat tillbaks till sitt djupa-perspektiv-söder-personlighet förväntas leda mig och Hugo raka vägen till Nirvana. In Mr.marley we trust!

När det gäller mig själv kan jag bara konstatera att mitt million dollar smile får visa vägen när de andra två inte riktigt räcker till. *BLING*

Nej nu får det vara nog på mitt klärtreochjagkanintesovakvälleninnanminresa-skitsnack.

VI HÖRS I KATHMANDU!

stay black